''det var hennes födelsedag idag,fröken hade skrivit grattis hanna, 12 år, på svarta tavlan men ingen hade sjungit och bara fröken hade vart extra snäll mot henne''
När Hanna fyllde elva vägrade klassen ställa sig upp och sjunga för henne, när hon fyller tolv är hon fortfarande inget i barnens ögon, hon finns inte. Ingen säger grattis, det är bara fröken som ler och är snäll.
Hanna spenderar mycket tid i skolan, varje morgon måste hon resa sig och motvillig ta sig till ett ställe som hon hatar. Elaka barn, blickar, orden, och en dum lärare. Skolan.
För mig framkommer det tidigt i boken att Hannas lärare blundar för verkligheten, hon vågar inte se, vill inte se vad som händer. Lärarens uppgift är inte bara att utbilda elever också se till att dom trivs, bygga upp ett litet förtroende för var och en. Läraren ser inte signalerna eller koderna som visar att något är fel.
Jag känner ett hat mot Hannas lärare eftersom hon ser, men aldrig vågar ta tag i det på riktigt. Vid ett tillfälle ringer hon till Hannas föräldrar och säger att Hanna sett ledsen ut på sista tiden. Men sen då? Inget mer med det.
Hannas föräldrar är godhjärtade och ser ibland att Hanna är mer tystlåten än vanligt dom frågar Hanna mycket om kompisar och skolan och dom gånger hon vart på kalas, dom försöker låta intresserade och med sitt ''men det blir väl kul för dig hanna'' hela tiden. Men Hanna är tystlåten, hon har svårt att prata om känslor med sina föräldrar. Hon vägrar berätta om dom dumma barnen och orden som piskar hennes ansikte varje dag, hon ljuger och säger att allt är bra. Hon vill inte oroa någon.
''Karin har kanske andra intressen än du, men det finns väl andra flickor i klassen? Man måste våga, annars får man ingenting'' Hannas pappa försöker hjälpa Hanna, det är skönt att se att han blygt försöker. Men han tar aldrig tag i det. Han ser att kompisarna slutat besöka Hanna, han ser att hon är tystlåten. Men inget händer där heller.
De vuxna blundar för verkligheten och lyckas aldrig se signalerna som tjuter högt. Det blir extra svårt för de vuxna att se vad som händer när Hanna själv aldrig berättar något, det blir en ond cirkel. Alla vet innerst inne vad som händer, men dom springer bort från det onda istället för att möta den.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Bra skrivet, du har sagt allt jag vill skriva i min blogg men jag får försöka ändra om det lite haha ;) Många har skrivit om just när Hanna fyller år och jag kan inte säga annat än att jag håller med fullständigt! Lärarna och Hannas föräldrar tar aldrig itu med problemen dom faktiskt ser utan låte det till slut sjunka undan! Bra skrivet i alla fall.
SvaraRaderaJag tror nog läraren ser att något är fel, hon vågar väl bara inte inse att något sånt kan hända i hennes klass. Blev lite små irriterad när hon ringer hem till Hannas föräldrar och berättar att Hanna drar sig undan. Tycker att hon ska kontrollera lite över VARFÖR hon drar sig undan,det är ju inte Hannas fel.
SvaraRaderaSen har Hanna ingen som hon riktigt kan lita på. Kanske därför hon inte berättar för någon.
MEN hennes snälla farfar finns ju...konstigt att hon inte pratar med honom.
Jag fick tårar i ögonen när Hannas farfar dog. Fick flashbacks från när min farfar hade dött. Sakar honom verkligen.
Du skriver bra Haolan.
Svar till emelie.
SvaraRaderatack och tack. du skriver också bra :)
Det är verkligen så att de vuxna och även hanna springer bort från problemen genom att inte prata om dom. dåligt!
Svar till alexandra.
SvaraRaderaHannas lärare ringer ju hem EN gång, inget mer med det. Hon kunnde ana något fel, men tog aldrig tag i det. exakt som du säger, hon vill inte inse att något sånt kan hända i hennes klass. mycket dåligt gjort av henne