slutet av boken

nu är boken äntligen utläst, och det var lite som en tänkeställare..


Johanna Nilssons bok ''hon går genom tavlan ut ur bilden'' är en självbiograf, alltså skriver hon om sin barndom. Jag tror att johannas budskap med hela boken är att hon vill visa att mobbning finns, och om föräldrar och lärarens ovisshet. Jag tror att hon vill visa hur det kan sluta. För henne slutade det på psyke och hennes självförtroende sjönk enormt. Och jag tror inte någon människa vill befinna sig i det stadiet. Om en lärare tex läser denna bok kanske det får henne/han att bli mer på sin vakt och se de små koderna som man egentligen inte tänker på, och öppna upp ögonen mer.

Det jag kommer minnas mest av boken är hur barnen frös ut Hanna och hur hon kände sig. Hannas känslor var så starka, dom tog mig med storm. Ibland kunnde jag förstå Hannas känslor och ibland inte, jag tyckte verkligen det var fel av henne att inte säga till någon om vad som hände och hur hon kände sig. Istället borde hon tagit ut sin ilska och låta andra se den istället för att hålla den inne, eller vända ilskan mot sig själv som hon gjorde ett antal gånger. Det var ju trots allt barnen som gjorde fel inte Hanna. Och genom att inte visa sin ilska emot barnen så visade hon sig svag, istället tog hon åt sig av deras skit och mådde dåligt över det, presic som barnen ville.
Men jag förstog därimot hennes stora hat mot barnen, och hur hon drog sig undan från det ''sociala livet''

Efter att ha läst boken ser jag mobbning på ett annat sätt, förut såg jag mobbning som en knuff, två eller kanske tre fula ord. Kanske flera gånger om dagen, eller bara nån gång i veckan. I stort sätt såg jag det inte så allvarligt. Men nu efter att jag läst ut denna bok så framstår mobbning som ett brutalt psykiskt misshandel i mina ögon. Att det kan ta så hårt på en människa visste jag inte. Människor som blir mobbade är egentligen smarta och begåvade, dom är presic som alla andra, dom har viljan till att göra saker dom har känslor som alla har. Alla är människor, gjorda av kött och blod. Sedan denna dumma gruppindelningen bland allt och alla, det har människan kommit på själv. Det fanns inte när vi föddes, och att stöta ut andra oftast av ingen vettig anledning alls. Det är bara så obeskrivligt dumt tycker jag, och jag förstår mig inte på sånt.

Innan jag läste denna boken så gick jag inte direkt och tänkte på mobbning, jag tänkte heller inte hur det skulle kunna vara att vara just den. Personen som blev utfryst och utskrattad hela tiden, men nu är det lättare att tänka sig. Och det verkar jätte hemskt. Och jag förstår mig inte på Hanna som klarade att vara tyst så länge och bara ta emot alla ord. Jag blir arg bara av att tänka på det, jag skulle gärna vilja banka in lite vett i deras skallar.

Jag faschineras inte bara utav handlingen och huvudpersonens styrka, utan också av kompositionen, och hur författaren uttrycker känslor och ger tydliga bildspråk. I boken finns det också många fina liknelser om saker och ting, hon skriver fint och det gjorde att man inte ville sluta läsa. Helt okej bok!