Sista inlägget!

Vingklippt ängel är en spännande självbiografi om Berny Pålssons liv. Berny blickar tillbaka och berättar om dem hemska minnerna om hennes tidiga missbruk, demonerna, hennes rädsla för omvärlden, osäkerheten i hennes handlingar, och de ständiga självmordtankarna.
Man får följa Berny från det att hon var ett liten barn till en ålder då hon sakta men säkert kan se dem vackra sidorna av livet, inte bara dem mörka.
Som barn var Berny skräckslagen och rädd för mänskligheten, hon var rädd för så mycket. Allt från att sova till, spindlar, till att vara bland folk, till radioaktiva telefoner till, ''skalbaggar'' i maten och så mycket mycket mer.
Tidigt fick hon tillgång till droger och ett missbruk uppstod. Hon missbrukade inte bara droger, även alkohol, tabletter till och med sex kunde hon använda som ett sätt att förnedra och göra illa sig själv.
Att skära sig själv djupt i armarna var Bernys enda utväg till att tysta demonerna för en stund. Berny berättar att demonerna har satt upp regler som hon måste följa, och lyder hon inte dem sluter det med dåliga konsekvenser då demonerna kommer förstöra många dagar och nätter med deras vansinniga skrik och skratt.
Men att skära sig är bara en del av hennes brutala självmisshandel, hon bränner sig med cigaretter, sticker nålar i kroppen, hon slår sig själv med hammare och biter sig själv i händerna.
Hon hungrar efter en lättnad av det psykiska trycket och att tysta demonerna, och oftast varar lättnaden i några få timmar, ibland endast minuter.
Personer som nämns i boken utöver huvudpersonen är Bernys mamma och pappa, och hennes 5 biologiska syskon, hennes pojkvän Caspian, många läkare kontaktpersoner och psykologer, artister som gjort musik som hjälpt henne mycket i livet, sist men absolut inte minst hennes ''Ängla familj'' som består av 4 stycken tjejer som alla har olika diagnoser allt från anorexia till borderline manodepressiv och personlighetstörningar. Vissa anser att dem bara drar ner varandra, men det är fel. Dem hjälper varandra att dra sig upp ur det mörka dem kämpar tillsammans för att bygga en rosaglittrig mur dem har mycket gemensamt och finner tröst hos varandra. De är änglar och dör aldrig.
''lost,lost together we are found''
Jag tycker att boken är skriven ärlig och brutal men också vacker och känslofylld. I boken beskrivs känslor och händelsen mycket med hjälp av metaforer, liknelser och bildspråk. Boken är skriven i jagform, det uppskattar jag väldigt mycket eftersom det blir lättare att leva sig in i boken. Boken har också ett viktigt budskap, och det är att man inte ska se ner på psykiskt sjuka. Att vara stark trots alla odds som står emot en, och att det alltid finns ljus i det mörka, det blir bättre på ett eller annat sätt även om det kan ta tid.
Detta sätt att arbeta med litteratur har vart jättekul tycker jag! Det känns fritt och avslappnat eftersom man fick välja vilka böcker man ville läsa. Svenska är också ett ämne jag trivs med och lägger ner mycket tid och kraft på. Att sitta vid en dator och skriva tackar jag heller aldrig nej till. Jag blev jätte nöjd med min grupp, det är människor som får mycket gjort och lägger ner tid på arbetet, jag vet att dem jobbar bra, man lär sig av varandra. Längden på arbetet kändes för långt i början då jag läste ut min bok snabbt och gjorde uppgifterna till varje vecka på rätt tid. Nu i andra boken kändes tiden kort, och jag halkade efter med ett sent inlägg. men det gick till slut och jag hoppas på att fler bloggarbeten kommer!

Haolans dikt.

jag springer och springer men når aldrig fram
jag sträcker mig men verkligheten är så långt borta
jag vill kunna resa mig upp och andas ren luft
demonernas skrik driver mig till vansinne
jag sjunker allt djupare i min svartvita saga
ångesten kryper fram ljudlöst likt en tår
äter upp varje centimeter hud på kroppen
jag dunkar huvudet i väggen i ett desperat försök till tystnad
deras vassa röster ekar inom mig
dem vinner till slut
jag gör vad som krävs för att tysta deras skrik
jag måste lyda demonerna

En dikt skriven utifrån boken och Bernys känslor.

Berny Pålsson

Bernys fullständiga namn är Berny Karisma Bernadette Pålsson, hon är född 1893 och är 26 år idag. Hon beskriver sin personlighet som: en dramatisk diva med talang för att överleva. Hon har haft en kaotisk uppväxt som barn, hon har slängts hit och dit från bup, utan resultat. Hon växte upp som ett skrämt barn utan kontakt med verkligheten. Som barn bodde hon med sina föräldrar och syskon, dock med en pappa som var alkolist och mamma som var drogmissbrukare. Just pga detta hadde Berny lätt tillgång till olika tabletter.

Idag är Berny en hel människa, men jobbar fortfarande på att komma bort från det trasiga. Hon får terapi men är fortfarande rädd för att få ett återfall.

Berny har skrivit två stycken självbiografier, Vingklippt ängel är debutboken, den är tätt följd av Känn pulsen slå som är en fortsättning. Hon har även påbörjat en tredje bok som är en roman. Skrivandet har vart ett sätt för Berny att bearbeta dem tragiska händelserna, hon har alltid funnit tröst i att skriva.

Nu har jag plockat fram min andra bok!

Det känns som jag lägger upp mitt inlägg om andra boken lite väl sent, och det är nog sant.. Har gått runt och tänkt på annat, samtidigt böt jag bok typ sådär en 2 gånger eller så. Nu är jag igång igen!

Denna gång har jag valt att läsa Berny Pålssons debut bok ''Vingklippt ängel'' som är en blödande och ärlig självbiografi.
Berny skriver på ett ärligt modigt och starkt vis, hon har en enormt stor talang att kunna uttrycka känslor, händelser och platser på ett poetiskt och målande sätt.
I boken får man följa Bernys hårda kamp genom livet. Hon berättar om sitt drogmissbruk, hat mot mänskligheten, självmisshandel, svält, demoner, blodets makt, hennes lättnad av den fysiska smärtan, olika behandlingshem och hennes varierande diagnoser om psykiska sjukdomar. Dag efter dag lever Berny i en ständig kamp om att kunna överleva, men samtidigt jagar hon döden och hennes enda tröst finner hon hos blod och självorsakad smärta. ''jag skär mig inte för att dö, jag skär mig för att överleva''

Jag tycker Berny inleder boken brutalt, då menar jag på det positiva viset. Hon tar inga omvägar utan berättar rak på sak. Redan vid sida 11 berättar hon om sin självmisshandel. Ett kort tag efter att ha börjat läsa boken kan man verkligen inte sluta, man slukar varje händelse och försöker tänka sig ett kaotiskt liv som hennes. Varje sida lämnar kvar spår efter sig, jag tycker hennes stil att skriva utmärker sig i mängden och det är verkligen värt att läsa. Hon skriver på ett poetiskt målande ärligt starkt och brutalt vis, på ett sätt som ingen annan gör. Denna genren är min favorit, det gör att jag kan leva mig in i boken exra mycket.
Jag tycker inte hon verkar anstränga sig för att försöka förmedla en speciell känsla, hon skriver ärlig utefter sina egna tankar och känslor och jag tycker det kommer naturligt. Dock har boken en lite deprimerande känsla i sin helhet, personligen tycker jag inte det gör boken sämre för det.

slutet av boken

nu är boken äntligen utläst, och det var lite som en tänkeställare..


Johanna Nilssons bok ''hon går genom tavlan ut ur bilden'' är en självbiograf, alltså skriver hon om sin barndom. Jag tror att johannas budskap med hela boken är att hon vill visa att mobbning finns, och om föräldrar och lärarens ovisshet. Jag tror att hon vill visa hur det kan sluta. För henne slutade det på psyke och hennes självförtroende sjönk enormt. Och jag tror inte någon människa vill befinna sig i det stadiet. Om en lärare tex läser denna bok kanske det får henne/han att bli mer på sin vakt och se de små koderna som man egentligen inte tänker på, och öppna upp ögonen mer.

Det jag kommer minnas mest av boken är hur barnen frös ut Hanna och hur hon kände sig. Hannas känslor var så starka, dom tog mig med storm. Ibland kunnde jag förstå Hannas känslor och ibland inte, jag tyckte verkligen det var fel av henne att inte säga till någon om vad som hände och hur hon kände sig. Istället borde hon tagit ut sin ilska och låta andra se den istället för att hålla den inne, eller vända ilskan mot sig själv som hon gjorde ett antal gånger. Det var ju trots allt barnen som gjorde fel inte Hanna. Och genom att inte visa sin ilska emot barnen så visade hon sig svag, istället tog hon åt sig av deras skit och mådde dåligt över det, presic som barnen ville.
Men jag förstog därimot hennes stora hat mot barnen, och hur hon drog sig undan från det ''sociala livet''

Efter att ha läst boken ser jag mobbning på ett annat sätt, förut såg jag mobbning som en knuff, två eller kanske tre fula ord. Kanske flera gånger om dagen, eller bara nån gång i veckan. I stort sätt såg jag det inte så allvarligt. Men nu efter att jag läst ut denna bok så framstår mobbning som ett brutalt psykiskt misshandel i mina ögon. Att det kan ta så hårt på en människa visste jag inte. Människor som blir mobbade är egentligen smarta och begåvade, dom är presic som alla andra, dom har viljan till att göra saker dom har känslor som alla har. Alla är människor, gjorda av kött och blod. Sedan denna dumma gruppindelningen bland allt och alla, det har människan kommit på själv. Det fanns inte när vi föddes, och att stöta ut andra oftast av ingen vettig anledning alls. Det är bara så obeskrivligt dumt tycker jag, och jag förstår mig inte på sånt.

Innan jag läste denna boken så gick jag inte direkt och tänkte på mobbning, jag tänkte heller inte hur det skulle kunna vara att vara just den. Personen som blev utfryst och utskrattad hela tiden, men nu är det lättare att tänka sig. Och det verkar jätte hemskt. Och jag förstår mig inte på Hanna som klarade att vara tyst så länge och bara ta emot alla ord. Jag blir arg bara av att tänka på det, jag skulle gärna vilja banka in lite vett i deras skallar.

Jag faschineras inte bara utav handlingen och huvudpersonens styrka, utan också av kompositionen, och hur författaren uttrycker känslor och ger tydliga bildspråk. I boken finns det också många fina liknelser om saker och ting, hon skriver fint och det gjorde att man inte ville sluta läsa. Helt okej bok!

dikten

För det första tyckte jag det var svårt att välja en dikt som stämmer in HELT med boken jag läser, alla har på något sätt en liten koppling till boken om man tänker efter noga.
Dikten ''tro på sig själv'' och ''mod'' handlar om nästan samma sak. Och det visar det Hanna inte hade, hon hade inget mod,inget mod till att kunna vara sig själv, ingen positiv bild på sig själv, och hon tog åt sig av killarnas elaka komentarer som dom slängde ur sig. Hela boken genom känner man tydligt att Hanna har svårt att vara sig själv, att säga vad hon tycker hon har svårt att umgås med andra, och hon drar sig helst undan och vill vara för sig själv. Så dom två dikterna har en svag koppling till Hanna också.

''bröst och fejs och sånna grejer är det enda killar ser i tjejer
alla killars ideal
bara vackra tomma skal''

Den dikten tycker jag passar bäst in på bokens handling och det som händer i Hannas skola, redan vid så låg ålder börjar barn tänka på rätt och fel. Jag vet att sånt redan finns, jag tror alla vet det innerst inne. Det finns i vårt samhälle, alla letar rätt och fel. såhär ska man vara och såhär ska man inte vara. Är man såhär, då är man cool. Men är man såhär då är man världens största tönt. Och det är hemskt att få en tydlig bekräftelse från boken, det är så onödigt, det är dumt och det är omoget och respektlöst att katigorisera människor sådär. Bröst är inte allt, är det så svårt att förstå?!
I boken så ska man ha bröst, har man inte bröst blir man heller inte omtyckt av killarna. Hanna har inga bröst, det är en stark anledning till att killarna inte ser henne.

''Fan, du är ju alldeles platt! skrek han när han fick fast henne och lade händerna på hennes bröst. ''vilken himla spink, dig kan man ju inte vara ihop med'' Och detta är då händelsen som jag starkt kopplar till dikten. Behöver jag säga mer?

De vuxnas ovetande

''det var hennes födelsedag idag,fröken hade skrivit grattis hanna, 12 år, på svarta tavlan men ingen hade sjungit och bara fröken hade vart extra snäll mot henne''

När Hanna fyllde elva vägrade klassen ställa sig upp och sjunga för henne, när hon fyller tolv är hon fortfarande inget i barnens ögon, hon finns inte. Ingen säger grattis, det är bara fröken som ler och är snäll.
Hanna spenderar mycket tid i skolan, varje morgon måste hon resa sig och motvillig ta sig till ett ställe som hon hatar. Elaka barn, blickar, orden, och en dum lärare. Skolan.
För mig framkommer det tidigt i boken att Hannas lärare blundar för verkligheten, hon vågar inte se, vill inte se vad som händer. Lärarens uppgift är inte bara att utbilda elever också se till att dom trivs, bygga upp ett litet förtroende för var och en. Läraren ser inte signalerna eller koderna som visar att något är fel.

Jag känner ett hat mot Hannas lärare eftersom hon ser, men aldrig vågar ta tag i det på riktigt. Vid ett tillfälle ringer hon till Hannas föräldrar och säger att Hanna sett ledsen ut på sista tiden. Men sen då? Inget mer med det.

Hannas föräldrar är godhjärtade och ser ibland att Hanna är mer tystlåten än vanligt dom frågar Hanna mycket om kompisar och skolan och dom gånger hon vart på kalas, dom försöker låta intresserade och med sitt ''men det blir väl kul för dig hanna'' hela tiden. Men Hanna är tystlåten, hon har svårt att prata om känslor med sina föräldrar. Hon vägrar berätta om dom dumma barnen och orden som piskar hennes ansikte varje dag, hon ljuger och säger att allt är bra. Hon vill inte oroa någon.

''Karin har kanske andra intressen än du, men det finns väl andra flickor i klassen? Man måste våga, annars får man ingenting'' Hannas pappa försöker hjälpa Hanna, det är skönt att se att han blygt försöker. Men han tar aldrig tag i det. Han ser att kompisarna slutat besöka Hanna, han ser att hon är tystlåten. Men inget händer där heller.

De vuxna blundar för verkligheten och lyckas aldrig se signalerna som tjuter högt. Det blir extra svårt för de vuxna att se vad som händer när Hanna själv aldrig berättar något, det blir en ond cirkel. Alla vet innerst inne vad som händer, men dom springer bort från det onda istället för att möta den.

Då slänger jag upp mitt första inlägg dådå, med första uppgiften!

Första gången vi fick reda på vilka böcker det fanns att välja mellan visste jag att det skulle bli denna. Det bara sa klick helt enkelt, ett enkelt val. Så nu sitter jag här med boken ''hon går genom tavlan,ut ur bilden'' och jag ångrar det inte.

Det var en aning svårt att komma in i boken eftersom författaren har valt att hoppa mellan ''nutid'' och ''dåtid''. Jag har inte läst så mycket av boken, men hitills har den inte vart tråkig. Jag tror det är pga författarens val av ord,och sättet hon beskriver känslor och händelser på, det håller intresset uppe och det är också lättare att kunna leva sig in i boken. Inte bara det, den får dig att stanna upp, tänka och fundera. Vissa meningar är värda att läsas om hundra gånger. Ett fint exempel på det är: ''Långsamt täcks hon av en skör hinna. Djupt inne har något börjat gro. Hon hoppas att det inte är svärtan som börjar bubbla, den stora tunga tomhet som sveper in och krossar allt. Smular sönder henne bit för bit.'' Men efter ett tag vänjer man sig vid dessa växlingar, och jag gillar hur hon hoppar fram och tillbaka. Hon gör det på ett bra sätt, själv gillar jag dom kursiva texterna mer (då hon pratar om när hon är vuxen) det är dom som tar mig med storm, hon beskriver saker och ting vackert ärligt och intressant. stort plus!

Huvudpersonen är Hanna, jag uppfattar henne som blyg och osäker i sig själv. ''Hanna ville skaka på huvudet igen och berätta att killarna bara tyckte om sofia, Lina och Ulrika och att hon själv stod längst ner på killarnas lista. Men hon var tyst och lät pappa stryka henne över pannan'' Hon är inåtvänd vid vissa tillfällen och håller inne saker, hon säger sällan vad hon tycker. Dessutom tycker hon inte om sådana saker som dom andra tjejerna tycker om, och hon vill bara vara med Karin,hennes bästis som hon vart med under hela lovet. Men Karin börjar mer och mer umgås med dom andra tjejerna och hon pratar med killarna. Sakta glider Hanna längre bort från Karin...

En underbar start på boken!